I fredags 22.50 stod det älskade, hatade och utan tvivel legendariska bandet Broder Daniel på scen för sista gången på Way out west i Göteborg för att hylla gitarristen Anders Göthberg, som tidigare i år tog sitt liv. Spelningen var känd många månader i förväg. Var gång jag hörde det nämnas brann det till i min mage - den skrek till mig att jag vad jag än gjorde inte fick missa denna sista chans att se dem, jag som insåg deras storhet alltför sent i livet för att ha lyckats se dem tidigare. Jag planerade och räknade, tills jag tappade långt över de hundra hårstrån om dagen som man tydligen normalt gör. Men hur jag än vände och vred mina beräkningar, med dagsbiljett- & resekostnader och ledighet från jobbet, skulle hela utflykten de facto kosta mig 2000 spänn. Och visst kan man betala så mycket för en enda konsert. Inför Ziggy Stardust eller ett återuppståndet Beatles hade de elektriska impulserna på en nanosekund gått, utan att passera hjärnan, direkt från hjärtat och ner i kontokortet. Men inte ens i mina mest sentimentalt gråtfyllda stunder lyckades jag försvara att lägga de pengarna på ett Broder Daniel, som trots allt inte är samma band som då de var störst av allt och alla. Följaktligen åkte jag aldrig till Way out west. Följaktligen fick jag aldrig se Broder Daniel spela. Följaktligen droppar extra salta tårar nerför min kind, nu i denna stund.