Skräcksagan kom förstås ursprungligen i bokform. Innan jag hade insett vidden av dess ondska lånade jag, min dummerjöns, boken av en vän till familjen. När mitt liv så sakteliga började förmörkas insåg jag dess roll i spelet alltför sent. Innan jag hann återlämna boken till ägaren hade hon sorgligt nog tagits av liemannen. Därför är jag nu bokens sanna fördömda ägare. Är tecknen inte tydliga, så säg?

Smält sockret i vattnet till sockerkaramellen som ska omsvepa russinen i en stekpanna. Googla på Internet och inse att tanken var att man skulle haft torr panna. Vänta på att vattnet ska dunsta medan du rör med en stekgaffel. När sörjan stekts ihop till något som liknar bubblande spott, häll då ungefär hälften av den över hälften av de på en tallrik utplacerade russinen. Dessa kommer snart att smälta ihop till en enda vit klump och hårdna. Slå sönder denna genom att slå med en köttklubbas trubbiga sida upprepande gånger. Plocka upp bitarna från golvet och lägg tillbaka dem på tallriken. Upptäck att det återstående sockret i stekpannan nu plötsligt har smält till något som liknar använd motorolja. Notera sörjans ansenliga värme och konstatera att det skulle vara en dålig idé att vidröra denna med fingrar, ansikte eller något annat som skulle saknas om det brann upp. Doppa den brända handen i isvatten och gurgla kylbalsam för den skållade tungan. Häll sörjan över resten av russinen på ett annat fat. Sockertrådarna som bildas när du rör runt russinen (med gaffeln - inte med fingrarna!) kommer att likna spindelben. Kliv ner från stolen och avbeställ brandkårsutryckningen. Smält blockchokladen i en kopp i mikrovågsugn. Doppa de olika russinsockerbitarna i den smälta chokladen. Lägg på ny tallrik och placera de färdiga karamellerna i frysen i fem minuter. Ta ut och ät tills du mår illa. Var vaken resten av natten på grund av sockerkicken och diskningen av stekpanna och övriga attiraljer. 

Förberedelser: 1 minut

Tillredning: 20 minuter

Efterarbete: 6 timmar

Herrbikinin verkar ha förbryllat fler än undertecknad, för numera kallas det som förmodas vara samma vara för något annat. Och numera förstår man också vilket plagg det är de menar. Så grattis alla köphungriga - nu är det bara att lösa ut största varuvagnen och fylla upp, så är strandragget säkrat!

Klockan 22.00 fick jag återigen ett oförklarligt infall och begav mig ut med löparskorna i mörkret. Den här gången utan regnväder och 6° C på termometern. Bra förutsättningar, med andra ord. Johnny B Goode på iPoden och volym 11 så var jag iväg, som skjuten ur en kanon. Nåja. Sista halvan av min joggingrunda känns alltid som att den går snabbare. Är det medvetet, för att kräma ur mig det sista, eller är det mest för att jag rundar Rikets Sal efter halva vägen? Hur som helst var det hela inte snabbt nog ändå, för jag snubblade in efter 10 minuter och 10 sekunder denna gång. Det är förstås ett fullkomligt nederlag. Kanske pressade jag mig inte hårt nog, kanske värmde jag upp för dåligt, kanske har jag syndat för mycket sista tiden. I plead to Thee, Oh, Great One! Give me back my strength and my spirit, for I cannot bare to live in this humiliation much longer..........

Hanky på Kraftwerkets toalett.

Till sist kom de andra banden och det började riggas. Jag fick låna The Scams-gitarristen gamla Marshall-häck* och upptäckte till min barnsligt stora förtjusning att han hade samma rätt ovanliga sorts gitarr som jag - fast sämre**! :D Glädjen höll i sig genom hela vår spelning och ända fram tills de själva gick på. Gitarristen, som också sjöng, visade sig vara rena rama snillet på gura. Hej vad det gick! Och då kan ju jag stå där med mina vita kantlister och pärlemorinlägg.