Det föll sig som så, att det inte var fullkomligt bortkastat att åka till Malmö trots allt. För wannabe rockstjärna som jag ju är, så stod jag förstås på KB:s gästlista för aftonen. Med andra ord slapp jag undan att betala för skräp jag inte ville ha. Dessutom visade det sig att det inte var enbart skräp heller. Hanoi Rocks gjorde sig utomordentligt i den intima klubbmiljön och jag fick en helt annan bild av bandet där än vad jag fick när jag såg dem på en större scen i somras. Bra jobbat gubbar! Inte minst med den röda saxofonen, som sångaren då och då svingade runt. Därtill blev inte saken sämre av att Jesper drog med mig bak till logerna för att träffa bandet efteråt. Jag kan väl inte påstå att jag hade så mycket gemensamt med dessa pudlar, men det är väl ändå något att berätta för sina barn i framtiden. Eventuellt.

På fredagen var det dags att gå ut på stadens gator och torg. Efter att knappt ha överlevt Eddie Meduza-terrorn på den provisoriska bonnläppa-förfesten sammanstrålade jag med min nye vän Peter. Vi styrde våra steg mot Banken och Bengt Dahlqvists (Daniel från Skilda Världar, ni vet) karaokemaskin. Tydligen har han blivit allsångsledare på heltid nu. För så ofta som han är på Banken lär han väl inte hinna med så mycket annat. Stackarn. Sån talang, sånt slöseri. Han är alltid glad och trevlig i alla fall och han lät oss givetvis ta chansen att briljera på scenen. Carola och Främling blev det kanske inte helt hetero låtvalet. Succén var ett faktum. Eller inte. Hur som helst - det ska göras.