Ett tag var jag tveksam, men nyligen har jag mött människor som bekräftar att jag själv inte blivit galen, utan snarare befinner mig i en galen kebabkultur här i Stockholm.

Många stockholmare förhåller sig passiva i diskussionen, men lika många försöker av förmodade principiella stolthetsskäl framhålla Stockholm som staden som är bäst på allt. Det kan säkerligen motiveras i flera fall, men jag tycker det är löjligt att försöka framhålla Stockholm som en bra plats för kebabentusiasten. Det må vara möjligt (vilket jag dock med mina egna upplevelser som bakgrund starkt betvivlar) att Stockholm erbjuder ett fåtal specialiserade kebabrestauranger som slår allting annat i vårt land på fingrarna, men om vi sätter de förmodat hundra- eller möjligen tusentals ganska så hemska kebabupplevelserna i relation till de av vissa påstått överlägsna, kvarstår en kvalitetsprocent och en antal-bra-kebab-ställen-per-invånare-faktor som troligen ligger i landets absoluta botten. Det som ligger till grund för mina egna uttalanden är åtminstone 20 års idogt och entusiastiskt kebabätande runtom i alla delar av södra halvan av Sverige (med mediokra kebabstaden Östersund som nordligaste anhalt, och med Göteborg som ett av få ställen jag inte utforskat tillräckligt). Min högst personliga men för mig mycket gediget empiriskt underbyggda generella slutsats är att ju större stad, desto lägre kvalitet på kebaben. Det tycks alltså vara möjligt att finna acceptabel kebab i de flesta städer, men med stadens storlek minskar sannolikheten att finna den drastiskt. För den logiskt lagda förefaller det troligt att de betydligt högre lokalhyrorna i större städer åtminstone är ett av skälen till att matkvaliteten är svårare att upprätthålla.

Det jag kan, som självutnämnd kebabkonnässör, tipsa om i Stockholm är Ulvsundagrillen vid rondellen nedanför Stora Mossens T-banestation. Där bjuds på färsk karrékebab med genuin kebabsås, istället för storstädernas sedvanliga helvete på jorden i form av pressat nötsnusk med rött och vitt jag vet inte vad för dumheter. Den som sett det bästa av vad kebab-Sverige har att erbjuda (som har ätit på t ex Aptiten i Lund, Kebabcenter i Kristianstad, Kungsburgaren i Mjölby eller Lidans grill i Lidköping) kommer inte att falla ner på knä i tacksägelser, men det är åtminstone en klart godkänd kebabupplevelse värd den strapats som krävs för att ta sig dit.

Som kontrasterande exempel bytte jag nyligen tåg i den lilla småländska hålan Alvesta, då jag genom att fråga första bästa mopedistfjortis om närmaste kebabställe hade nöjet att vara med om en smakupplevelse som gjorde mig närmast rörd av tacksamhet. Jag minns dessvärre inte vad pizzerian hette, men den som planerar att åka förbi Alvesta kan gärna få en enkel vägbeskrivning. Kort sagt: I småorter är det snarare regel än undantag att kebaben är god.

Det som saltar på min föreställning om kebab-Stockholm än mer är när jag läser artiklar såsom den som publicerats i DN (http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/stockholms-basta-kebab-har-hittar-du-den) där man omnämner Palmyra Kebab i Årsta som Stockholms bästa. När jag flyttade till Årsta var det bland det första jag gjorde - att med öppet och glatt sinne och hungrig mage ge den tämligen ambitiöst prissatta kebabtallriken (nära hundralappen) en riktig chans. Portionerna är gigantiska och jag tvivlar inte på färskheten hos råvarorna, men jag tvingades sorgset konstatera, att smakkvaliteten är i det närmaste precis lika låg som på i princip alla andra kebabställen jag provat i Stockholm. Pressat, billigt nötkött i långa sorgliga platta strimlor och det vanliga konceptet med en handfull alternativ för såsen, det ena mer deprimerande än det andra. Väntetiden på 30 minuter var inte lika chockerande i sig som skälet till att väntetiden alls fanns - Palmyra är uppenbarligen omåttligt populärt! Jag vill inte vara nedlåtande mot gemene stockholmaren, men jag tycker detta säger något om dennes kvalitetskrav.

Slutligen tycker jag det är fånigt att, som många gör, pajkastas angående vad respektive köttyp ska kallas. Nog för att gyros i sin ursprungliga mening de facto är fläskkarré, men ordet kebab behöver alls inte begränsas till en särskild köttyp. Tydligen var det i begynnelsen dessutom lammkött som avsågs med kebab. Med andra ord kan man lika gärna säga kebab om gyroskött, som om den mindre attraktiva malda nötvarianten.

Basta!

Söndagar inbjuder till slappande. Och det är precis vad som ska bedrivas idag. Naturligtvis måste samtidigt något onyttigt ätas, helst med både fett, socker och salt på en enda gång. Just idag valde jag en påse från Estrella, som genom detta inlägg härmed hyllas till skyarna: Indian Popcorn Cheddar. Hur mycket jag än äter dem kan jag inte för mitt liv förstå vad det är som gör att de är så oemotståndligt goda att man kan höra salivens porlande bara jag sneglar på påsen. Nog för att de är välpoppade utan hårda halvpoppade objekt, men det är ju fortfarande bara popcorn. Eller är det det? Låt oss se vad det står på påsen.

 

Ingredienser: Majskärnor, vegetabiliskt fett, kryddblandning: cheddarostpulver, salt, vasslepulver, syra (mjölksyra), färgämnen (annattoextrakt, kurkummin).

 

Jag hade förväntat mig både knark och kärnvapen, men här finns inte något som direkt får en att höja på ögonbrynen. Hur fan gör de? Ett ytterligare frågetecken är just varför de heter "Indian". Jag ser inget i innehållsförteckningen i stil med totem-pulver eller Lilla Bävern-extrakt, så det måste vara något jag missat här. Var det måhända indianerna som uppfann popcornet? Det tål att tänkas på. Men nu ska här knapras. Trevlig söndag!

 

 

 

Smält sockret i vattnet till sockerkaramellen som ska omsvepa russinen i en stekpanna. Googla på Internet och inse att tanken var att man skulle haft torr panna. Vänta på att vattnet ska dunsta medan du rör med en stekgaffel. När sörjan stekts ihop till något som liknar bubblande spott, häll då ungefär hälften av den över hälften av de på en tallrik utplacerade russinen. Dessa kommer snart att smälta ihop till en enda vit klump och hårdna. Slå sönder denna genom att slå med en köttklubbas trubbiga sida upprepande gånger. Plocka upp bitarna från golvet och lägg tillbaka dem på tallriken. Upptäck att det återstående sockret i stekpannan nu plötsligt har smält till något som liknar använd motorolja. Notera sörjans ansenliga värme och konstatera att det skulle vara en dålig idé att vidröra denna med fingrar, ansikte eller något annat som skulle saknas om det brann upp. Doppa den brända handen i isvatten och gurgla kylbalsam för den skållade tungan. Häll sörjan över resten av russinen på ett annat fat. Sockertrådarna som bildas när du rör runt russinen (med gaffeln - inte med fingrarna!) kommer att likna spindelben. Kliv ner från stolen och avbeställ brandkårsutryckningen. Smält blockchokladen i en kopp i mikrovågsugn. Doppa de olika russinsockerbitarna i den smälta chokladen. Lägg på ny tallrik och placera de färdiga karamellerna i frysen i fem minuter. Ta ut och ät tills du mår illa. Var vaken resten av natten på grund av sockerkicken och diskningen av stekpanna och övriga attiraljer. 

Förberedelser: 1 minut

Tillredning: 20 minuter

Efterarbete: 6 timmar

Matlagningen idag mynnade ut i en för mig klassisk rätt: Spaghetti & bacon.

För den oinvigde publicerar jag det hittills i generationer hemlighållna receptet - allt för att snabbt få upp statusen på min nya blogg.

- Spaghetti i storlek av två gamla femtioöringar (för dig som inte minns dessa - håll dig till nappen och låt mamma sköta matlagningen)

- 1 paket bacon (gärna Scan, då vissa andra sorter inte är salta nog)

- 2 dl matlagningsgrädde

- 1 gullök

- Kinesisk soja

- Vitpeppar

- Ost (gärna lite halvlagrad)

- Tillbehör: Mjölk, ketchup

Gör så här:

1. Koka spaghettin.

2. Klipp baconen och stek i en stekpanna. Sätt ugnen på 225° och hacka löken.

3. När baconbitarna börjat bli klara häll du i löken och stek den mjuk. Tillsätt smör ifall den verkar bränna fast.

4. Häll på grädden, droppa i lite soja för färgen och peppra (överdosera gärna ? vitpeppar är schyssta grejor).

5. Lägg spaghettin i en djup porslins- eller keramiktallrik och häll på baconröran.

6. Lägg ett sparsamt lager ostskivor och hiva in hela tallriken i ugnen.

7. Grädda knappt 10 minuter, eller tills osten ser lagom bränd ut.

8. Servera med mjölk och ketchup (Heinz) ifall du känner dig barnslig.

Smaklig måltid!