Ikväll fick jag ett infall - mestadels för att jag inspirerades av att mitt gamla pannband plötsligt blev återfunnet - och drog på mig löparsviden. För en gångs skull var det varken monsunregn eller istid utomhus, som det varit de senaste gångerna jag sprungit (springer man månne för sällan när årstiderna hinner växla mellan gångerna?). Helt klart tror jag att det sköna vädret, som påbjöd enbart t-tröja på överkroppen, och mitt fräna pannband gav mig extra eld i baken. I och för sig klockade jag in mig själv på en ungefär lika pinsam tid som vanligt, men jag kände mig inte alls lika färdig för ambulans när jag väl var klar. Se bara!

Frågan har möjligen hunnit bli en smula inaktuell, eftersom avslutningen var redan i lördags. Men alltså, jag talar förstås om Kristianstadsdagarna - stadsfestivalen utan uttalad profil eller egentlig mening. Staden förvandlas över en natt till ett medeltida härläger, där ungdomsfylla och den märkbart aggressivare bonnafyllan varvas med fallfärdiga karuseller, magvändande dansband och en unken doftmatta av varma "sillamackor". Ska detta vara någon form av nöje?