Vinterns superhjältar
Idag såg jag ett rött löv, så nu är det snart vinter. Och på vintern åker man skidor. Men om det är skidlifter och timglasskidor du tänker på så är du ute och cyklar. Det är bara längdskidåkning som är en riktig sport!
Längdskidåkaren är vinterns stålman. Ser han ett berg så tar han fram fästvallan och åker upp för berget. Inte fan sätter han sig i nån himla lift som släpar upp honom som ett stycke kött i alla fall. Man vill väl inte bli som rymdmänniskorna i Wall-E? Nä, upp för backen och nerför i dödsförakt på skidor som är svårare att styra än en cykel utan styre. Sen stava sig fram fyra eller kanske tolv mil genom skog och mark, i symbios med granen, tallen och älgen. "Åkte Vasaloppet idag igen. Skulle ändå till Mora." Jorå. Inget för mesar inte.
De som är bra på längdskidor är de som skulle vara kvar om vi andra dör i atomkrig. De bara "Kärnvapenvinter? Då kör vi pulvervalla och en extra mugg blåbärssoppa!". De är gjorda av det. Stål och blåbärssoppa. Samma som Captain Americas sköld. Oförstörbart.
Kebab i Stockholm - ett sorgligt kapitel?
Ett tag var jag tveksam, men nyligen har jag mött människor som bekräftar att jag själv inte blivit galen, utan snarare befinner mig i en galen kebabkultur här i Stockholm.
Många stockholmare förhåller sig passiva i diskussionen, men lika många försöker av förmodade principiella stolthetsskäl framhålla Stockholm som staden som är bäst på allt. Det kan säkerligen motiveras i flera fall, men jag tycker det är löjligt att försöka framhålla Stockholm som en bra plats för kebabentusiasten. Det må vara möjligt (vilket jag dock med mina egna upplevelser som bakgrund starkt betvivlar) att Stockholm erbjuder ett fåtal specialiserade kebabrestauranger som slår allting annat i vårt land på fingrarna, men om vi sätter de förmodat hundra- eller möjligen tusentals ganska så hemska kebabupplevelserna i relation till de av vissa påstått överlägsna, kvarstår en kvalitetsprocent och en antal-bra-kebab-ställen-per-invånare-faktor som troligen ligger i landets absoluta botten. Det som ligger till grund för mina egna uttalanden är åtminstone 20 års idogt och entusiastiskt kebabätande runtom i alla delar av södra halvan av Sverige (med mediokra kebabstaden Östersund som nordligaste anhalt, och med Göteborg som ett av få ställen jag inte utforskat tillräckligt). Min högst personliga men för mig mycket gediget empiriskt underbyggda generella slutsats är att ju större stad, desto lägre kvalitet på kebaben. Det tycks alltså vara möjligt att finna acceptabel kebab i de flesta städer, men med stadens storlek minskar sannolikheten att finna den drastiskt. För den logiskt lagda förefaller det troligt att de betydligt högre lokalhyrorna i större städer åtminstone är ett av skälen till att matkvaliteten är svårare att upprätthålla.
Det jag kan, som självutnämnd kebabkonnässör, tipsa om i Stockholm är Ulvsundagrillen vid rondellen nedanför Stora Mossens T-banestation. Där bjuds på färsk karrékebab med genuin kebabsås, istället för storstädernas sedvanliga helvete på jorden i form av pressat nötsnusk med rött och vitt jag vet inte vad för dumheter. Den som sett det bästa av vad kebab-Sverige har att erbjuda (som har ätit på t ex Aptiten i Lund, Kebabcenter i Kristianstad, Kungsburgaren i Mjölby eller Lidans grill i Lidköping) kommer inte att falla ner på knä i tacksägelser, men det är åtminstone en klart godkänd kebabupplevelse värd den strapats som krävs för att ta sig dit.
Som kontrasterande exempel bytte jag nyligen tåg i den lilla småländska hålan Alvesta, då jag genom att fråga första bästa mopedistfjortis om närmaste kebabställe hade nöjet att vara med om en smakupplevelse som gjorde mig närmast rörd av tacksamhet. Jag minns dessvärre inte vad pizzerian hette, men den som planerar att åka förbi Alvesta kan gärna få en enkel vägbeskrivning. Kort sagt: I småorter är det snarare regel än undantag att kebaben är god.
Det som saltar på min föreställning om kebab-Stockholm än mer är när jag läser artiklar såsom den som publicerats i DN (http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/stockholms-basta-kebab-har-hittar-du-den) där man omnämner Palmyra Kebab i Årsta som Stockholms bästa. När jag flyttade till Årsta var det bland det första jag gjorde - att med öppet och glatt sinne och hungrig mage ge den tämligen ambitiöst prissatta kebabtallriken (nära hundralappen) en riktig chans. Portionerna är gigantiska och jag tvivlar inte på färskheten hos råvarorna, men jag tvingades sorgset konstatera, att smakkvaliteten är i det närmaste precis lika låg som på i princip alla andra kebabställen jag provat i Stockholm. Pressat, billigt nötkött i långa sorgliga platta strimlor och det vanliga konceptet med en handfull alternativ för såsen, det ena mer deprimerande än det andra. Väntetiden på 30 minuter var inte lika chockerande i sig som skälet till att väntetiden alls fanns - Palmyra är uppenbarligen omåttligt populärt! Jag vill inte vara nedlåtande mot gemene stockholmaren, men jag tycker detta säger något om dennes kvalitetskrav.
Slutligen tycker jag det är fånigt att, som många gör, pajkastas angående vad respektive köttyp ska kallas. Nog för att gyros i sin ursprungliga mening de facto är fläskkarré, men ordet kebab behöver alls inte begränsas till en särskild köttyp. Tydligen var det i begynnelsen dessutom lammkött som avsågs med kebab. Med andra ord kan man lika gärna säga kebab om gyroskött, som om den mindre attraktiva malda nötvarianten.
Basta!
Många stockholmare förhåller sig passiva i diskussionen, men lika många försöker av förmodade principiella stolthetsskäl framhålla Stockholm som staden som är bäst på allt. Det kan säkerligen motiveras i flera fall, men jag tycker det är löjligt att försöka framhålla Stockholm som en bra plats för kebabentusiasten. Det må vara möjligt (vilket jag dock med mina egna upplevelser som bakgrund starkt betvivlar) att Stockholm erbjuder ett fåtal specialiserade kebabrestauranger som slår allting annat i vårt land på fingrarna, men om vi sätter de förmodat hundra- eller möjligen tusentals ganska så hemska kebabupplevelserna i relation till de av vissa påstått överlägsna, kvarstår en kvalitetsprocent och en antal-bra-kebab-ställen-per-invånare-faktor som troligen ligger i landets absoluta botten. Det som ligger till grund för mina egna uttalanden är åtminstone 20 års idogt och entusiastiskt kebabätande runtom i alla delar av södra halvan av Sverige (med mediokra kebabstaden Östersund som nordligaste anhalt, och med Göteborg som ett av få ställen jag inte utforskat tillräckligt). Min högst personliga men för mig mycket gediget empiriskt underbyggda generella slutsats är att ju större stad, desto lägre kvalitet på kebaben. Det tycks alltså vara möjligt att finna acceptabel kebab i de flesta städer, men med stadens storlek minskar sannolikheten att finna den drastiskt. För den logiskt lagda förefaller det troligt att de betydligt högre lokalhyrorna i större städer åtminstone är ett av skälen till att matkvaliteten är svårare att upprätthålla.
Det jag kan, som självutnämnd kebabkonnässör, tipsa om i Stockholm är Ulvsundagrillen vid rondellen nedanför Stora Mossens T-banestation. Där bjuds på färsk karrékebab med genuin kebabsås, istället för storstädernas sedvanliga helvete på jorden i form av pressat nötsnusk med rött och vitt jag vet inte vad för dumheter. Den som sett det bästa av vad kebab-Sverige har att erbjuda (som har ätit på t ex Aptiten i Lund, Kebabcenter i Kristianstad, Kungsburgaren i Mjölby eller Lidans grill i Lidköping) kommer inte att falla ner på knä i tacksägelser, men det är åtminstone en klart godkänd kebabupplevelse värd den strapats som krävs för att ta sig dit.
Som kontrasterande exempel bytte jag nyligen tåg i den lilla småländska hålan Alvesta, då jag genom att fråga första bästa mopedistfjortis om närmaste kebabställe hade nöjet att vara med om en smakupplevelse som gjorde mig närmast rörd av tacksamhet. Jag minns dessvärre inte vad pizzerian hette, men den som planerar att åka förbi Alvesta kan gärna få en enkel vägbeskrivning. Kort sagt: I småorter är det snarare regel än undantag att kebaben är god.
Det som saltar på min föreställning om kebab-Stockholm än mer är när jag läser artiklar såsom den som publicerats i DN (http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/stockholms-basta-kebab-har-hittar-du-den) där man omnämner Palmyra Kebab i Årsta som Stockholms bästa. När jag flyttade till Årsta var det bland det första jag gjorde - att med öppet och glatt sinne och hungrig mage ge den tämligen ambitiöst prissatta kebabtallriken (nära hundralappen) en riktig chans. Portionerna är gigantiska och jag tvivlar inte på färskheten hos råvarorna, men jag tvingades sorgset konstatera, att smakkvaliteten är i det närmaste precis lika låg som på i princip alla andra kebabställen jag provat i Stockholm. Pressat, billigt nötkött i långa sorgliga platta strimlor och det vanliga konceptet med en handfull alternativ för såsen, det ena mer deprimerande än det andra. Väntetiden på 30 minuter var inte lika chockerande i sig som skälet till att väntetiden alls fanns - Palmyra är uppenbarligen omåttligt populärt! Jag vill inte vara nedlåtande mot gemene stockholmaren, men jag tycker detta säger något om dennes kvalitetskrav.
Slutligen tycker jag det är fånigt att, som många gör, pajkastas angående vad respektive köttyp ska kallas. Nog för att gyros i sin ursprungliga mening de facto är fläskkarré, men ordet kebab behöver alls inte begränsas till en särskild köttyp. Tydligen var det i begynnelsen dessutom lammkött som avsågs med kebab. Med andra ord kan man lika gärna säga kebab om gyroskött, som om den mindre attraktiva malda nötvarianten.
Basta!
