Skolstart
Då mitt förlängda jullov tog slut nu i söndags har jag i veckan tvingats pallra mig iväg till skolan i arla morgonstund, för att inte missa all den värdefulla kunskap som förmedlas på föreläsningarna. Eller skulle jag verkligen missa något?
Efter att nu varit ifrån föreläsningar helt under runt fyra månaders tid (examensarbetet i höstas krävde inga sådana) blir jag nu på nytt chockerad över den skrämmande dåliga undervisningskvalitet som vi får utstå. Det är rentav skamligt hur en så pass viktig och i vanliga fall intressant kurs som Geometri för lärare kan slösas bort genom att läraren står och pratar om cirklar och vinkelsummor en hel förmiddag. Lärde man sig inte det i typ..... sjuan? Jag bryr mig överhuvudtaget inte om ifall många av de gamla stofilerna till elever i klassen inte läst matte på decennier och inte minns ett dyft - det är ändå Matematik D som är kravet för intagning till programmet. Och då bör förutsättas att man har koll på åtminstone merparten av gymnasiematten till och med dit. Åtminstone såna skratt-/gråtretande enkla saker som nu lektionerna fylls med! Om en stegring av tempo skulle innebära att många studenter inte lyckades få ihop till ett godkänt tycker jag inte är ett argument i sammanhanget, eftersom att denna låga nivå gör det omöjligt för klassen att hinna uppnå en djupare förståelse för geometri, eller vilket ämne det nu är. Jag inbillar mig att många utexaminerade lärare i matematik på det här viset helt enkelt inte blir skicklig nog i matte för att bli en bra pedagog. Och sämre lärare kommer inte direkt höja statusen på yrket, vilket naturligtvis får till följd att allt färre begåvade väljer att bli lärare framöver. En ond jävla cirkel, med andra ord!
Emellertid är det inte bara den så kallade nivån som är problemet, utan stor del av ansvaret vilar på högskolelärarens axlar. Min erfarenhet säger att 2/3 av lärarkåren här är rent ut sagt värdelös. De enda lärarna som hållit verkligt fängslande föreläsningar och seminarier har varit enstaka gästföreläsare. Jag må vara en smula orättvis i min bedömning, då jag delvis jämför med lärarna jag stött på på Tekniska Högskolan i Lund. Men samtidigt är jag övertygad om att jag inte kräver särskilt mycket för att bli tillfreds.
Nu när jag ändå är igång och spyr galla vill jag även (med viss mängd generalisering) sammanfatta AU-terminerna* i punktform:
- Tjugo kursböcker där en enda används.
- Elev lär elev - outbildad lär outbildad.
- Grupparbeten till förbannelse, där en person gör jobbet åt fyra gapande fågelholkar.
- Tema-dagar där man bl.a. får tips på bra bilderböcker samt lär sig spela marimba (lättapplicerat på gymnasiematten - jomenvisst!).
- Närmast en festival i kräkframkallande ord och begrepp såsom reflektion, genusperspektiv, tematiskt arbete och "att inte trampa någon på tårna".
- Föreläsare som ger oss matnyttiga tips om hur vi bör portionera ut raster ofta för våra elever, vilket de glatt berättar för oss i tre timmar utan avbrott.
Jag vill härmed officiellt utfärda ett varningens ord för lärarutbildningen på Högskolan i Kristianstad! Om du inte själv är lågpresterande och tycker det är bekvämt med grupparbete där andra gör jobbet bör du läsa lärarprogrammet någon annanstans. Jag kan inte tänka mig andra skolor kan vara sämre.
* AU = Det allmänna utbildningsområdet, vilket består av tre terminers, för alla typer av lärare obligatorisk, blandad pedagogik och didaktik. Man går i blandade klasser, med hela spannet av lärarstudenter från förskolan upp till gymnasiet.
Tra-la-la
Grill, dill, sour cream onion, peppar, lättsaltade, barbeque och nu - Tra-la-la? Jag ser inte den röda tråden! Å andra sidan måste jag erkänna att jag får viss köplust, bara för att det hela är så dumt. Försöker ni lura mig att handla genom dumheter, Estrella?
Söndagskaos i Malmö
Efter repet tog jag mig nedåt stationen för att kasta mig på ett tåg tillbaks till Kristianstad. Redan på bussresan genom centrum märkte vi hur folk var som galna. Stan var fullkomligt översållad av tutande bilar med folk hängande från fönstrena viftandes röda flaggor med nåt slags fågel på, skrikandes för full hals. Först tänkte jag mig att det var nåt hockeylag eller pride-parad eller nåt annat man inte bryr sig om. Men sen upplyste falafelsnubben mig om att det handlade om Kosovo. De är tydligen självständiga nu. Oh well - I couldn't care less. Återigen en stor miss att ha glömt min jäkla kamera hemma. Annars hade ni också fått se vansinnet. Kul att de var glada, men himla onödigt att orsaka sånt trafikkaos. Varför ska det skränas så mycket alltid vid såna här tillfällen? Kan de inte hålla varandra i handen och sjunga istället? Det vore mycket trevligare, tycker jag.
Lördagen i backspegeln
Det föll sig som så, att det inte var fullkomligt bortkastat att åka till Malmö trots allt. För wannabe rockstjärna som jag ju är, så stod jag förstås på KB:s gästlista för aftonen. Med andra ord slapp jag undan att betala för skräp jag inte ville ha. Dessutom visade det sig att det inte var enbart skräp heller. Hanoi Rocks gjorde sig utomordentligt i den intima klubbmiljön och jag fick en helt annan bild av bandet där än vad jag fick när jag såg dem på en större scen i somras. Bra jobbat gubbar! Inte minst med den röda saxofonen, som sångaren då och då svingade runt. Därtill blev inte saken sämre av att Jesper drog med mig bak till logerna för att träffa bandet efteråt. Jag kan väl inte påstå att jag hade så mycket gemensamt med dessa pudlar, men det är väl ändå något att berätta för sina barn i framtiden. Eventuellt.
Självklart följde en seriös efterfest. Denna gång i en replokal nära KB hos ett bra band som ni säkert känner till. Bra musik och stämning och Hanky dansade, log och stal öl tills han i princip blev utslängd. En lyckad kväll, med andra ord! :)
Spana gärna in en av Hanoi Rocks mer välkända låtar på youtube och notera hur Andy McCoy nästan lyckas prata utan att sluddra:
Och ja. Jag glömde ju förstås kameran hemma på skrivbordet. Så jag har ingenting att styrka mina upplevelser med. Det var ju en jädra miss, förstås. :/
Hanoi Rocks
En snabb dusch och sedan är jag iväg till Malmö. Jesper är ju nere på besök från Borlänge, för första gången på mycket länge. Det är trevligt. Men planen är tydligen att gå på Hanoi Rocks på KB. Inte för att jag har något emot att se gamla finska pudelglamrockare, men att betala 270 spänn för ett band jag inte kan en enda låt med är lite i överkant. Dessutom är väl enda behållningen med spektaklet att se hur Andy McCoy, den gamle knarkalkisen, knappt kan få fram ett "perkele" utan att sluddra, men sen samtidigt spelar gitarr som en japan löser sudoku. Det är som om han vore hjärndöd men spelar gitarr med ryggmärgen. No sir, det blir nog öl på Möllan istället. Vi ses där.
Karaoke-förnedring i Kristianstad
På fredagen var det dags att gå ut på stadens gator och torg. Efter att knappt ha överlevt Eddie Meduza-terrorn på den provisoriska bonnläppa-förfesten sammanstrålade jag med min nye vän Peter. Vi styrde våra steg mot Banken och Bengt Dahlqvists (Daniel från Skilda Världar, ni vet) karaokemaskin. Tydligen har han blivit allsångsledare på heltid nu. För så ofta som han är på Banken lär han väl inte hinna med så mycket annat. Stackarn. Sån talang, sånt slöseri. Han är alltid glad och trevlig i alla fall och han lät oss givetvis ta chansen att briljera på scenen. Carola och Främling blev det kanske inte helt hetero låtvalet. Succén var ett faktum. Eller inte. Hur som helst - det ska göras.
Bandet i bilder
Nu på måndagskvällen hade vi på något sätt lyckats få en fotograf att bistå med sin studio och sin talang för att få Cardio Radio förevigade på bild för första gången tillsammans. Och detta helt och hållet gratis! Ni bloggläsare måste förstås få en tjuvtitt på råmaterialet, innan de femton bästa av femhundrafemtio tagna foton valts ut och våra finnar och puckelryggar redigerats bort. Passa på att lyssna på "Ayatollah Khomeini" på bandets myspace, medan ni flåsar och förundras över våra bildsköna gestalter...
Schlagerafton!
Ständigt efterlängtade Melodifestivalen drog igång ikväll. Självklart satt vi bänkade, laddade till tänderna med chips & dip, ostbricka, drinkar, bärs och Katzenzungen... Efter att bidragen presenterats tippade jag, syrran Magdalena och hennes snubbe Tobbe på hur rankingen skulle se ut. Och vet ni vad? Vi gissade helt RÄTT! :D
1. Amy-sötisen
2. Christer-pötisen
3. E-tajp-krullisen
4. Tapper-skakisen
Herr Sjögrens bidrag var en skarp och för mig mycket välkommen återgång till svunna tiders schlagerstyle. 1973 hade hans bidrag gjort stormsuccé och ansetts såväl modernt som smakfullt. Idag är det snarare en tramsig och självdistanserad plojlåt, vilket är nog så underhållande! Notera gärna hans pappa-aktiga fingerknäppningar och hans spanska prat i sticket sen i finalen, ni som missade det idag.
Intressant hur sångerskan i Face-84 (som jag gissar är född just -84) både lät och såg ut som en bäbis, så att Amy Diamond, trots sina 15 år, inte kändes speciellt omogen. Bra jobbat, tjejen!
Jag vill passa på att pitcha en viktig fråga till er läsare:
Gick rätt låtar vidare?
Gekås i Ullared!
Idag bar det, trots mina tidigare heliga löften om att aldrig sätta min fot där, iväg mot Ullared! Jag var inledningsvis skeptisk, men döm om min förvåning när jag inte bara stod ut - jag älskade det! :D Tavlor & planscher, strumpor & dammsugarmunstycken, senap & kantareller. Livets allra bästa godsaker! Och som ni ser på bilden nedan var jag väl förberedd på tuffa slagsmål med klimakterietanter och norrlänningar om de sista hjortronsyltburkarna.
På parkeringen visade William vägen. King of the world!
Nynnar man lite disco för honom brister han ut i spontandans. Se och lär! Det här är movesen som kommer att vara hetast i vår.
Weekend i Halmstad
Nu till helgen blev till att åka till söstra mi med familj. Efter en senapspetsad lågkalorigryta och fem gånger så mycket ris som vi behövde gick jag och svåger ut för att pröva lyckan i Halmstadsnatten. Måttlig fylla och mindre måttlig bakfylla, blev resultatet.
Håll till godo med ett foto på min urgullige gudson Prins William.
Spaghetti & bacon de luxe
Matlagningen idag mynnade ut i en för mig klassisk rätt: Spaghetti & bacon.
För den oinvigde publicerar jag det hittills i generationer hemlighållna receptet - allt för att snabbt få upp statusen på min nya blogg.
Spaghetti & bacon (2 personer)
- Spaghetti i storlek av två gamla femtioöringar (för dig som inte minns dessa - håll dig till nappen och låt mamma sköta matlagningen)
- 1 paket bacon (gärna Scan, då vissa andra sorter inte är salta nog)
- 2 dl matlagningsgrädde
- 1 gullök
- Kinesisk soja
- Vitpeppar
- Ost (gärna lite halvlagrad)
- Tillbehör: Mjölk, ketchup
Gör så här:
1. Koka spaghettin.
2. Klipp baconen och stek i en stekpanna. Sätt ugnen på 225° och hacka löken.
3. När baconbitarna börjat bli klara häll du i löken och stek den mjuk. Tillsätt smör ifall den verkar bränna fast.
4. Häll på grädden, droppa i lite soja för färgen och peppra (överdosera gärna ? vitpeppar är schyssta grejor).
5. Lägg spaghettin i en djup porslins- eller keramiktallrik och häll på baconröran.
6. Lägg ett sparsamt lager ostskivor och hiva in hela tallriken i ugnen.
7. Grädda knappt 10 minuter, eller tills osten ser lagom bränd ut.
8. Servera med mjölk och ketchup (Heinz) ifall du känner dig barnslig.
Smaklig måltid!
För den sommartrendige gentlemannen?
ICA Maxi annonserar stort om detta för mig helt nya plagg. Konstigt nog hittade jag inga manliga bikinis i lådorna. Kanske blev de så populära att de blivit utsålda?
En annan kul grej om just ICA Maxi är att det när man skriver just det på min mobil med T9-ordlistan så blir det "ICA Nazi". Rätt kul, om man frågar mig. :) Det skulle ju kunna ha att göra med att mjukvaran på min Nokia 6610 förmodligen skrevs nånstans runt 1943. För finnarna gick väl i nåt läge ihop med tyskjävlarna mot Ryssland? Det förklarar i så fall Nokias prioritetsordning på orden.
Man skulle fötts till datahacker
Det var Djävulen vad det ska vara svårt att göra sin blogg mer personlig. Jag ändrar på färger och fonter i den så kallade koden och förhandsgranskar och märker ingen skillnad. Sen helt plötsligt blir allt chocklila. :S Jisses Amalia.... Blir mitt framtida bloggliv så här komplicerat även i fortsättningen så kommer det nog inte hålla i sig. Nåväl. Färgerna är i alla fall inte epilepsiframkallande och jag fick ju faktiskt dit en hattbild med ackompanjerande blåa krumelurer. Alltid nåt.
Ner i bloggträsket...
Härmed är bloggandet officiellt igång!
Jag har i nuläget ingen aning om vad det ska bli av det hela. Kanske blir det dagbok, kanske blir det en massa länkande, kanske blir det bara tråk. Vi får se!
Välkomna ska ni i alla fall vara. Det är jag som är Hanky.
