För en månad sen hjälpte jag några kompisar och deras band Cinemascape att spela in sin nästa musikvideo. Jag har ljussatt, filmat och klippt.

I fredags 22.50 stod det älskade, hatade och utan tvivel legendariska bandet Broder Daniel på scen för sista gången på Way out west i Göteborg för att hylla gitarristen Anders Göthberg, som tidigare i år tog sitt liv. Spelningen var känd många månader i förväg. Var gång jag hörde det nämnas brann det till i min mage - den skrek till mig att jag vad jag än gjorde inte fick missa denna sista chans att se dem, jag som insåg deras storhet alltför sent i livet för att ha lyckats se dem tidigare. Jag planerade och räknade, tills jag tappade långt över de hundra hårstrån om dagen som man tydligen normalt gör. Men hur jag än vände och vred mina beräkningar, med dagsbiljett- & resekostnader och ledighet från jobbet, skulle hela utflykten de facto kosta mig 2000 spänn. Och visst kan man betala så mycket för en enda konsert. Inför Ziggy Stardust eller ett återuppståndet Beatles hade de elektriska impulserna på en nanosekund gått, utan att passera hjärnan, direkt från hjärtat och ner i kontokortet. Men inte ens i mina mest sentimentalt gråtfyllda stunder lyckades jag försvara att lägga de pengarna på ett Broder Daniel, som trots allt inte är samma band som då de var störst av allt och alla. Följaktligen åkte jag aldrig till Way out west. Följaktligen fick jag aldrig se Broder Daniel spela. Följaktligen droppar extra salta tårar nerför min kind, nu i denna stund.

Inte riktigt hela Köpenhamn kanske. Men de 20 betalande åskådarna som var där tycktes uppskatta spektaklet. Stället vi spelade på var ordentligt ruffigt; fullständigt nerklottrat och knappt väggar på väggarna. Vi hade bottenlåga förväntningar på vår förmåga att hitta dit och därför åkte vi i mycket god tid. Så naturligtvis körde vi inte en meter fel och fick följaktligen sitta och uggla i trasiga soffor till punkarkidsens kängpunkskivor hela jäkla eftermiddagen.

Någon i bandet halkade till på ett bananskal och lyckas skaffa oss en spelning i Valby utanför Köpenhamn i morgon (söndag). Stället heter Kraftwerket och vi spelar så att säga förband åt de två andra akterna. De är tydligen ute på nåt slags Europaturné tillsammans. Ett svenskt och ett italienskt punkband. Så då är förstås frågan: Vad ska vi hitta på för lögner om framgångar som bräcker dem?

Jakten på gitarren pågick under många månaders tid. Nu har gitarren hittats och infångats och lillbrorsan har fyllt sexton. Själv hade jag inte sett gitarren mer än bild, så jag var förstås mycket nyfiken på vad det var för grejor jag hade letat fram åt honom. Se och begrunda...

 

Ständigt efterlängtade Melodifestivalen drog igång ikväll. Självklart satt vi bänkade, laddade till tänderna med chips & dip, ostbricka, drinkar, bärs och Katzenzungen... Efter att bidragen presenterats tippade jag, syrran Magdalena och hennes snubbe Tobbe på hur rankingen skulle se ut. Och vet ni vad? Vi gissade helt RÄTT! :D

 

1. Amy-sötisen

2. Christer-pötisen

3. E-tajp-krullisen

4. Tapper-skakisen

 

Herr Sjögrens bidrag var en skarp och för mig mycket välkommen återgång till svunna tiders schlagerstyle. 1973 hade hans bidrag gjort stormsuccé och ansetts såväl modernt som smakfullt. Idag är det snarare en tramsig och självdistanserad plojlåt, vilket är nog så underhållande! Notera gärna hans pappa-aktiga fingerknäppningar och hans spanska prat i sticket sen i finalen, ni som missade det idag.

 

Intressant hur sångerskan i Face-84 (som jag gissar är född just -84) både lät och såg ut som en bäbis, så att Amy Diamond, trots sina 15 år, inte kändes speciellt omogen. Bra jobbat, tjejen!

 

Jag vill passa på att pitcha en viktig fråga till er läsare:

Gick rätt låtar vidare?