Vinterns superhjältar
Idag såg jag ett rött löv, så nu är det snart vinter. Och på vintern åker man skidor. Men om det är skidlifter och timglasskidor du tänker på så är du ute och cyklar. Det är bara längdskidåkning som är en riktig sport!
Längdskidåkaren är vinterns stålman. Ser han ett berg så tar han fram fästvallan och åker upp för berget. Inte fan sätter han sig i nån himla lift som släpar upp honom som ett stycke kött i alla fall. Man vill väl inte bli som rymdmänniskorna i Wall-E? Nä, upp för backen och nerför i dödsförakt på skidor som är svårare att styra än en cykel utan styre. Sen stava sig fram fyra eller kanske tolv mil genom skog och mark, i symbios med granen, tallen och älgen. "Åkte Vasaloppet idag igen. Skulle ändå till Mora." Jorå. Inget för mesar inte.
De som är bra på längdskidor är de som skulle vara kvar om vi andra dör i atomkrig. De bara "Kärnvapenvinter? Då kör vi pulvervalla och en extra mugg blåbärssoppa!". De är gjorda av det. Stål och blåbärssoppa. Samma som Captain Americas sköld. Oförstörbart.
Kebab i Stockholm - ett sorgligt kapitel?
Ett tag var jag tveksam, men nyligen har jag mött människor som bekräftar att jag själv inte blivit galen, utan snarare befinner mig i en galen kebabkultur här i Stockholm.
Många stockholmare förhåller sig passiva i diskussionen, men lika många försöker av förmodade principiella stolthetsskäl framhålla Stockholm som staden som är bäst på allt. Det kan säkerligen motiveras i flera fall, men jag tycker det är löjligt att försöka framhålla Stockholm som en bra plats för kebabentusiasten. Det må vara möjligt (vilket jag dock med mina egna upplevelser som bakgrund starkt betvivlar) att Stockholm erbjuder ett fåtal specialiserade kebabrestauranger som slår allting annat i vårt land på fingrarna, men om vi sätter de förmodat hundra- eller möjligen tusentals ganska så hemska kebabupplevelserna i relation till de av vissa påstått överlägsna, kvarstår en kvalitetsprocent och en antal-bra-kebab-ställen-per-invånare-faktor som troligen ligger i landets absoluta botten. Det som ligger till grund för mina egna uttalanden är åtminstone 20 års idogt och entusiastiskt kebabätande runtom i alla delar av södra halvan av Sverige (med mediokra kebabstaden Östersund som nordligaste anhalt, och med Göteborg som ett av få ställen jag inte utforskat tillräckligt). Min högst personliga men för mig mycket gediget empiriskt underbyggda generella slutsats är att ju större stad, desto lägre kvalitet på kebaben. Det tycks alltså vara möjligt att finna acceptabel kebab i de flesta städer, men med stadens storlek minskar sannolikheten att finna den drastiskt. För den logiskt lagda förefaller det troligt att de betydligt högre lokalhyrorna i större städer åtminstone är ett av skälen till att matkvaliteten är svårare att upprätthålla.
Det jag kan, som självutnämnd kebabkonnässör, tipsa om i Stockholm är Ulvsundagrillen vid rondellen nedanför Stora Mossens T-banestation. Där bjuds på färsk karrékebab med genuin kebabsås, istället för storstädernas sedvanliga helvete på jorden i form av pressat nötsnusk med rött och vitt jag vet inte vad för dumheter. Den som sett det bästa av vad kebab-Sverige har att erbjuda (som har ätit på t ex Aptiten i Lund, Kebabcenter i Kristianstad, Kungsburgaren i Mjölby eller Lidans grill i Lidköping) kommer inte att falla ner på knä i tacksägelser, men det är åtminstone en klart godkänd kebabupplevelse värd den strapats som krävs för att ta sig dit.
Som kontrasterande exempel bytte jag nyligen tåg i den lilla småländska hålan Alvesta, då jag genom att fråga första bästa mopedistfjortis om närmaste kebabställe hade nöjet att vara med om en smakupplevelse som gjorde mig närmast rörd av tacksamhet. Jag minns dessvärre inte vad pizzerian hette, men den som planerar att åka förbi Alvesta kan gärna få en enkel vägbeskrivning. Kort sagt: I småorter är det snarare regel än undantag att kebaben är god.
Det som saltar på min föreställning om kebab-Stockholm än mer är när jag läser artiklar såsom den som publicerats i DN (http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/stockholms-basta-kebab-har-hittar-du-den) där man omnämner Palmyra Kebab i Årsta som Stockholms bästa. När jag flyttade till Årsta var det bland det första jag gjorde - att med öppet och glatt sinne och hungrig mage ge den tämligen ambitiöst prissatta kebabtallriken (nära hundralappen) en riktig chans. Portionerna är gigantiska och jag tvivlar inte på färskheten hos råvarorna, men jag tvingades sorgset konstatera, att smakkvaliteten är i det närmaste precis lika låg som på i princip alla andra kebabställen jag provat i Stockholm. Pressat, billigt nötkött i långa sorgliga platta strimlor och det vanliga konceptet med en handfull alternativ för såsen, det ena mer deprimerande än det andra. Väntetiden på 30 minuter var inte lika chockerande i sig som skälet till att väntetiden alls fanns - Palmyra är uppenbarligen omåttligt populärt! Jag vill inte vara nedlåtande mot gemene stockholmaren, men jag tycker detta säger något om dennes kvalitetskrav.
Slutligen tycker jag det är fånigt att, som många gör, pajkastas angående vad respektive köttyp ska kallas. Nog för att gyros i sin ursprungliga mening de facto är fläskkarré, men ordet kebab behöver alls inte begränsas till en särskild köttyp. Tydligen var det i begynnelsen dessutom lammkött som avsågs med kebab. Med andra ord kan man lika gärna säga kebab om gyroskött, som om den mindre attraktiva malda nötvarianten.
Basta!
Många stockholmare förhåller sig passiva i diskussionen, men lika många försöker av förmodade principiella stolthetsskäl framhålla Stockholm som staden som är bäst på allt. Det kan säkerligen motiveras i flera fall, men jag tycker det är löjligt att försöka framhålla Stockholm som en bra plats för kebabentusiasten. Det må vara möjligt (vilket jag dock med mina egna upplevelser som bakgrund starkt betvivlar) att Stockholm erbjuder ett fåtal specialiserade kebabrestauranger som slår allting annat i vårt land på fingrarna, men om vi sätter de förmodat hundra- eller möjligen tusentals ganska så hemska kebabupplevelserna i relation till de av vissa påstått överlägsna, kvarstår en kvalitetsprocent och en antal-bra-kebab-ställen-per-invånare-faktor som troligen ligger i landets absoluta botten. Det som ligger till grund för mina egna uttalanden är åtminstone 20 års idogt och entusiastiskt kebabätande runtom i alla delar av södra halvan av Sverige (med mediokra kebabstaden Östersund som nordligaste anhalt, och med Göteborg som ett av få ställen jag inte utforskat tillräckligt). Min högst personliga men för mig mycket gediget empiriskt underbyggda generella slutsats är att ju större stad, desto lägre kvalitet på kebaben. Det tycks alltså vara möjligt att finna acceptabel kebab i de flesta städer, men med stadens storlek minskar sannolikheten att finna den drastiskt. För den logiskt lagda förefaller det troligt att de betydligt högre lokalhyrorna i större städer åtminstone är ett av skälen till att matkvaliteten är svårare att upprätthålla.
Det jag kan, som självutnämnd kebabkonnässör, tipsa om i Stockholm är Ulvsundagrillen vid rondellen nedanför Stora Mossens T-banestation. Där bjuds på färsk karrékebab med genuin kebabsås, istället för storstädernas sedvanliga helvete på jorden i form av pressat nötsnusk med rött och vitt jag vet inte vad för dumheter. Den som sett det bästa av vad kebab-Sverige har att erbjuda (som har ätit på t ex Aptiten i Lund, Kebabcenter i Kristianstad, Kungsburgaren i Mjölby eller Lidans grill i Lidköping) kommer inte att falla ner på knä i tacksägelser, men det är åtminstone en klart godkänd kebabupplevelse värd den strapats som krävs för att ta sig dit.
Som kontrasterande exempel bytte jag nyligen tåg i den lilla småländska hålan Alvesta, då jag genom att fråga första bästa mopedistfjortis om närmaste kebabställe hade nöjet att vara med om en smakupplevelse som gjorde mig närmast rörd av tacksamhet. Jag minns dessvärre inte vad pizzerian hette, men den som planerar att åka förbi Alvesta kan gärna få en enkel vägbeskrivning. Kort sagt: I småorter är det snarare regel än undantag att kebaben är god.
Det som saltar på min föreställning om kebab-Stockholm än mer är när jag läser artiklar såsom den som publicerats i DN (http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/stockholms-basta-kebab-har-hittar-du-den) där man omnämner Palmyra Kebab i Årsta som Stockholms bästa. När jag flyttade till Årsta var det bland det första jag gjorde - att med öppet och glatt sinne och hungrig mage ge den tämligen ambitiöst prissatta kebabtallriken (nära hundralappen) en riktig chans. Portionerna är gigantiska och jag tvivlar inte på färskheten hos råvarorna, men jag tvingades sorgset konstatera, att smakkvaliteten är i det närmaste precis lika låg som på i princip alla andra kebabställen jag provat i Stockholm. Pressat, billigt nötkött i långa sorgliga platta strimlor och det vanliga konceptet med en handfull alternativ för såsen, det ena mer deprimerande än det andra. Väntetiden på 30 minuter var inte lika chockerande i sig som skälet till att väntetiden alls fanns - Palmyra är uppenbarligen omåttligt populärt! Jag vill inte vara nedlåtande mot gemene stockholmaren, men jag tycker detta säger något om dennes kvalitetskrav.
Slutligen tycker jag det är fånigt att, som många gör, pajkastas angående vad respektive köttyp ska kallas. Nog för att gyros i sin ursprungliga mening de facto är fläskkarré, men ordet kebab behöver alls inte begränsas till en särskild köttyp. Tydligen var det i begynnelsen dessutom lammkött som avsågs med kebab. Med andra ord kan man lika gärna säga kebab om gyroskött, som om den mindre attraktiva malda nötvarianten.
Basta!
Filmrecension - Prometheus
Betyg: 5 av 10
Så var det dags för vår älskade Noomi Rapaces stora genombrott som Hollywood-skådis. Ridley Scott ger sig äntligen in i Alien-universumet igen. Kritikerna är förtjusta och översvallande i sina recensioner. En toppenfilm, med andra ord! Eller.......?
För att gå rakt på sak: Jag tycker att Prometheus absolut inte förtjänar de goda omdömen som den fått. Det visuella är tårdrypande välgjort och både Noomi Rapace och kanske framför allt Michael Fassbender gör trovärdiga insatser. Prometheus faller på manuset. Det är stökigt och slarvigt skrivet och det verkar som om Ridley Scott inte kunde bestämma sig för om det skulle vara en prequel till klassikern och mästerverket Alien eller inte. Man försöker väcka existensiella frågor, men som snarare landar i ett "jaha?" än ett "aha!". Filmen är överbefolkad av irriterande korkade och kliché-artade karaktärer som vore de tagna direkt ur "House of Wax". Det finns kort sagt mången ögonblick av "men hallå, vad sysslar du med egentligen, Ridley?" och totalt sett är Prometheus kvalitetsmässigt på ungefär samma nivå som högst mediokra Alien: Resurrection.
Prometheus är helt klart uthärdlig, men jag tycker det är skrämmande att man lyckas släppa igenom så många tveksamma element när det är en så pass dyr produktion. Och med Kindom of Heaven i bakgrunden måste jag sorgligt nog konstatera för mig själv att Ridley Scott har sett sina bästa dagar som regissör. Kanske borde han fortsätta sin bana som visuellt ansvarig, men överräcka regissörshatten till någon som besitter förmågan att prioritera rätt?
Jag är dock absolut inte hatisk mot Prometheus. Den går att se utan större våndor. Men det är ingen vidare film, frånsett att den är väldigt vacker. Och jag kan för mitt liv inte förstå hur en närmast enad kritikerkår höjer den så högt som de gör. Har vi börjat glömma bort vad som egentligen gör en bra film bra? Har de lättillgängliga specialeffekterna gjort våra filmskapare lata? Det är allt vanligare med filmer som är visuella mästerverk, men som inte ägnar själva storyn tillräcklig uppmärksamhet för att filmen ska ta sig över tröskeln till "bra". I de lägena kan jag inte undgå att känna mig förolämpad, där i biosalongen. Som om filmskaparna är övertygade om att jag, som enfaldig biobesökare, inte besitter förmågan att se igenom ett svagt manus, så länge som det bara presenteras i en tillräckligt dyr och vacker paketering.
Musikvideo klar
För en månad sen hjälpte jag några kompisar och deras band Cinemascape att spela in sin nästa musikvideo. Jag har ljussatt, filmat och klippt.
För den teknikintresserade användes en Canon 550D med Canon 35/2, Canon 50/1,8, Canon 100/2 och Tokina 12-24/4 till filmningen. Ljussättningen gjordes med fyra st PAR 56-kannor.
Vad tycks?
För den teknikintresserade användes en Canon 550D med Canon 35/2, Canon 50/1,8, Canon 100/2 och Tokina 12-24/4 till filmningen. Ljussättningen gjordes med fyra st PAR 56-kannor.
Idioter på Blocket
En av mina främsta dagliga och nattliga sysselsättningar är att leta billiga prylar bland nätets privatannonser. Även om saken som säljs är det centrala, kan jag inte undgå att förvånas över hur illa många säljare utformar sina annonser. Det finns ett antal typiska kännetecken för en idiotiskt formulerad annons. Läs och lär!
2. Stava fel på prylens namn
3. "Snackare undanbedes"
4. "Pris: 3000-4000 kronor"
5. "Pris: Bud"
6. "Billigare vid snabb affär" (alt. "b.v.s.a.")
7. "Pris: 3000 för basen, 4000 för gitarren. Paketpris: 7000!"
8. "Säljes p.g.a. sjukdom" (eller annan krystad anledning)
Slutligen vill jag klargöra att jag visst kan tänkas köpa prylar av personer som uttryckt sig taffligt i annonsen - bara prylen och priset är rätt! Men om du nu är en av dem, var då beredd på att i hemlighet bli fantastiskt hånad……
1. "Prutat och klart" (alt. "p o k")
Jaså, av vem då? I den här klassikern inser inte idioten att det enbart är köparen som de facto kan pruta (förutsatt att säljaren inte har personlighetsklyvning och köpslagit med sig själv innan han sätter in annonsen). Dessutom låter "...och klart" som att säljaren stöddigt menar att han minsann vet exakt var priset ska ligga. Med andra ord skolkade säljaren den svensklektionen där man gick igenom vad "subjektivt" betyder. Vettiga alternativ för den säljare som vill tala om att det inte accepteras ett lägre pris än det satta är istället "Prutas ej" eller "Priset kan ej diskuteras". Värt att notera är också att jag personligen av princip aldrig svarar på annonser med detta tillägg. En person som inte vet vad pruta betyder vill jag inte heller göra affärer med.
2. Stava fel på prylens namn
Hur fan menar idioten att man ska kunna söka efter – och hitta – annonsen? Om man nu inte råkar vara svensk mästare i stavning finns det ändå en idiotsäker metod: Läs på själva prylen! (Sök gärna på "peugot" och "reanult" på Blocket så hittar man alltid ett hundratal analfabetpuckon som försöker kränga bilar.)
3. "Snackare undanbedes"
Okej, så bara de som redan vet att de vill köpa prylen får höra av sig till dig? Lycka till med den försäljningen...... Idiot!
4. "Pris: 3000-4000 kronor"
Det enda som vore mer korkat är en köpare som väljer det högre priset.
5. "Pris: Bud"
Annonsörer med denna prissättning försöker vanligtvis sälja skräp som de hittat på vinden, men som de av någon anledning tror ska lyckas lura någon till att lägga en halv förmögenhet på. Dessa personer är lite som stackarna som ställer upp i Antikrundan med ett nystan gammal rostig taggtråd från kohagen, i tron att den ska vara värd mer än.......gammal taggtråd. Egentligen har jag inte så mycket emot just dem, utan min svärdsegg är istället riktad mot den andra kategorin människor: De som mycket väl vet vad prylen är värd, men som vill ta chansen att skinna nån som är mindre kunnig. Det äckliga med dessa idioter är att de nästan alltid har mage att bli arga på folk som kommer med ett för lågt bud. Ange din lägstagräns då, jävla nolla!
6. "Billigare vid snabb affär" (alt. "b.v.s.a.")
Jag har förståelse för att man gärna får igenom en affär snabbt. Men säljaren kan väl inte på fullaste allvar mena att han behöver pengarna mindre efter tre veckors väntan och då begär ett högre pris än han hade gjort om han sålt den samma dag? Det borde väl snarare vara så att man sänker priset mer och mer ju längre man hålls på sträckbänken? Detta exempel drar förresten tankarna mot alla inslag från TV-Shop, där de säger nåt i stil med "Men vänta! När du ringer nu, får du även denna bensindrivna analvibrator - komplett med bränsletank och startsnöre", och sen visar samma inslag i åtta-tio år på TV3.
7. "Pris: 3000 för basen, 4000 för gitarren. Paketpris: 7000!"
Behöver jag ens kommentera det?
8. "Säljes p.g.a. sjukdom" (eller annan krystad anledning)
Här försöker annonsören skriva upp värdet av prylen genom att försäkra att han egentligen hade velat behålla den – eftersom den är så bra – men att han dessvärre inte kan göra det, hur gärna han än annars hade velat. Helst ska ord som "måste tyvärr", "min dyrgrip" och "slumpas iväg" även finnas med.
Slutligen vill jag klargöra att jag visst kan tänkas köpa prylar av personer som uttryckt sig taffligt i annonsen - bara prylen och priset är rätt! Men om du nu är en av dem, var då beredd på att i hemlighet bli fantastiskt hånad……
Tre års tystnad – dags för nystart
Hej kära läsare!
Det var många dagar, veckor, månader och år sen som det hände något i min underfundiga och ack så älskade blogg. Idag är det dags för alla tusentals enträgna läsare, som fortsatt sina hoppfulla dagliga besök, att upphöra er misströstan!
HankyExposed är tillbaka!
Med lite tur och medvind kommer jag åtminstone hinna skriva ett eller två inlägg innan jag tröttnar igen.
Nostalgia Jucomotive
Här på Sony:s kontor har de ståendes en klassisk Wurlitzer-jukebox modell 1015. Tror det är en reproduktion, men ändå. Alla borde ha varsin. JAG borde ha en. Var är mina mänskliga rättigheter liksom?
Frågan jag ställer nu mig är; vilka låtar skulle min jukebox innehålla? Herregud vad svårt. För det första måste det vara låtar som finns på vinylsinglar, men om man bortser från den faktorn, vad ska man då välja? Det ska ju passa både sin egen och gästernas smak. Ge mig dina förslag!
Matvarumodifiering
Nu efter en oroväckande kvartalslång tystnad (jo, jag lever alltså) kommer äntligen ett nytt blogginlägg, till alla ni tusentals läsares förtjusning. Grattis Sverige!
Jag vill påbörja denna nya era av dessa insiktsfulla och allmännyttiga livets betraktelser med att föreslå två nya produktlinjer för Kavli respektive Skånemejerier. Tänka sig vad man kan åstadkomma med lite Photoshop.
Det är humor, det är humor, det är humor
Idag var det Domens dag. Min vitbruna Nissan Sunny -89 skulle till bilprovningen och besiktigas, som ett nötkreatur på väg till slakt.
Nåväl. När jag kallats in i garaget, efter att ha stått och försökt se självsäker ut bredvid alla andra bilister som hade åk med betydligt blankare lacker än min gamla skorv, bad besiktningsmannen mig vänta i fikarummet (Gratis kaffe, jojo!). Då oroväckande lång tid passerat, kom gubben slutligen in, ackompanjerad av mina klapprande tänder och knäskålar, och följande konversation ägde rum.
H = Hanky
H: Hur gick det nu? (oroligt, som en nybliven far utanför förlossningsrummet)
B: Mja... Om jag säger så här - Det är lättare om vi börjar i andra änden och säger det som är bra. Däcken är bra, men resten... det är bara skit.
Tre tysta sekunder, Hanky med allt blankare blick
B: Nä, jag bara skojar med dig! (leendes och skrockandes)
H: Haha! Fasen alltså - där fick du mig allt! Taskigt! (skrattar och ler lättat, tillsammans med besiktningsmannen)
...
H: Så blev den godkänd då? (blink)
B: Nä. (munnen formad till ett streck) Du har en hel del att fixa. Visa punkterna för verkstan och se vad de säger. Jag vet inte om det ens är värt att laga.
Ha. Ha. Ha. Ha. Mycket roligt och välplacerat skämt, herr skojfriske besiktningsman. På ombesiktningen ska jag ta med mig en rottweiler, säga att han äter människor, ta tillbaka det och le och sen snabbt kommendera "slit av strupe", så får vi skratta ännu en gång tillsammans.
Snackset som Gud bjuder på i himlen
Söndagar inbjuder till slappande. Och det är precis vad som ska bedrivas idag. Naturligtvis måste samtidigt något onyttigt ätas, helst med både fett, socker och salt på en enda gång. Just idag valde jag en påse från Estrella, som genom detta inlägg härmed hyllas till skyarna: Indian Popcorn Cheddar. Hur mycket jag än äter dem kan jag inte för mitt liv förstå vad det är som gör att de är så oemotståndligt goda att man kan höra salivens porlande bara jag sneglar på påsen. Nog för att de är välpoppade utan hårda halvpoppade objekt, men det är ju fortfarande bara popcorn. Eller är det det? Låt oss se vad det står på påsen.
Ingredienser: Majskärnor, vegetabiliskt fett, kryddblandning: cheddarostpulver, salt, vasslepulver, syra (mjölksyra), färgämnen (annattoextrakt, kurkummin).
Jag hade förväntat mig både knark och kärnvapen, men här finns inte något som direkt får en att höja på ögonbrynen. Hur fan gör de? Ett ytterligare frågetecken är just varför de heter "Indian". Jag ser inget i innehållsförteckningen i stil med totem-pulver eller Lilla Bävern-extrakt, så det måste vara något jag missat här. Var det måhända indianerna som uppfann popcornet? Det tål att tänkas på. Men nu ska här knapras. Trevlig söndag!
Broder Daniel Forever
No time for us, Broder Daniel.
Hurtbullen hurtar vidare
Ikväll fick jag ett infall - mestadels för att jag inspirerades av att mitt gamla pannband plötsligt blev återfunnet - och drog på mig löparsviden. För en gångs skull var det varken monsunregn eller istid utomhus, som det varit de senaste gångerna jag sprungit (springer man månne för sällan när årstiderna hinner växla mellan gångerna?). Helt klart tror jag att det sköna vädret, som påbjöd enbart t-tröja på överkroppen, och mitt fräna pannband gav mig extra eld i baken. I och för sig klockade jag in mig själv på en ungefär lika pinsam tid som vanligt, men jag kände mig inte alls lika färdig för ambulans när jag väl var klar. Se bara!
Kristianstadsvansinnet är över
Frågan har möjligen hunnit bli en smula inaktuell, eftersom avslutningen var redan i lördags. Men alltså, jag talar förstås om Kristianstadsdagarna - stadsfestivalen utan uttalad profil eller egentlig mening. Staden förvandlas över en natt till ett medeltida härläger, där ungdomsfylla och den märkbart aggressivare bonnafyllan varvas med fallfärdiga karuseller, magvändande dansband och en unken doftmatta av varma "sillamackor". Ska detta vara någon form av nöje?
Efter min första konfrontation med jippot skrev jag ett skärrat SMS, där jag försökte sammanfatta min upplevelse. Ett autentiskt skrik på hjälp direkt från fältet, så att säga.
"Bonnafestivalen var värre än jag nånsin kunnat ana. Tänk dig 1500 köttskallar som är ute för att supa, svina och vara nedlåtande och eventuellt spöa alla icke-skåningar, samlade i ett och samma öltält, klappandes i takt till värsta sortens buskisvisor på skånska. HELL ON EARTH......"
Guds gräshoppssvärmar och grodinvasioner framstår som rena rama skrattfesten vid jämförelse. I nio dagar håller vansinnet på. Nio dagar som nu har passerat. Skönt. Då kan man våga sig ut på stan igen.
Carlzbergh – probably the most politically incorrect label in the world
Häromveckan var jag uppe en snabbis i sommarhuset. På vinden stod ett gäng gamla dammiga flaskor, däribland dessa på bilden. Ja, ni ser ju själva. Carlsberg prydde förr i tiden sina flaskor med ett käckt hakkors. Gissningsvis var detta före nazisttiden. Men ändå! Ganska fascinerande fynd, inte sant? Man är ju lätt allergisk mot svastikor och hajar till när man ser dem på oväntade ställen.
Vi kan nog vara förvissade om att det inte är är särskilt sannolikt att Carlsberg återgår till den här designen i alla fall.
Onda kaniner - mig får ni aldrig!
Jag har gått en tid och känt mig relativt trygg och säker. Men nu nyligen upptäckte jag till min fasa att en ny anfallsvåg av Dödens kaniner har inletts. På Pressbyrån vid Djäknegatan i Malmö togs den chockerande bilden av filmen "Den långa flykten" i DVD-stället. Jag trodde i min enfald att dessa numera var totalförbjudna inom vårt fria lands gränser, eller att de av humanitära skäl åtminstone inte togs in i filmbutikers sortiment. Men helt uppenbart hade jag fel. Vissa av er kanske känner den bättre som "Watership Down". Behöver jag här ens nämna den självklara parallellen med Satans, Lucifers och Djävulens många namn?
Skräcksagan kom förstås ursprungligen i bokform. Innan jag hade insett vidden av dess ondska lånade jag, min dummerjöns, boken av en vän till familjen. När mitt liv så sakteliga började förmörkas insåg jag dess roll i spelet alltför sent. Innan jag hann återlämna boken till ägaren hade hon sorgligt nog tagits av liemannen. Därför är jag nu bokens sanna fördömda ägare. Är tecknen inte tydliga, så säg?
